Politik och påverkan

Olika nätverk diskuterar just nu det faktum att jag, som en av många, ingår i en arbetsgrupp för att utforma en ny politik för välfärd. I arbetsgruppen ingår enbart representanter för Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Jag tackade ja till att ingå i arbetsgruppen i december 2008 . Det redovisades i en rad medier och på olika hemsidor. Handikappförbundens valberedning fick också meddelande om att jag tänkte genomföra och slutföra arbetet i gruppen. Jag har alltså valt möjligheten att påverka dessa tre partiers politik inom välfärdsområdet. Min strävan är att på så vis kunna påverka flera partier.  Därför är jag glad över det ett antal träffar som redan finns inbokade med ministrar och andra representanter för allianspartierna.

Att många företrädare inom handikapprörelsen är aktiva i olika partier, stärker oss. Ska vi kunna påverka lagstiftare och makthavare så behövs det många ingångar till olika partier.

Självklart måste det kombineras med insikten om att vi i handikapprörelsen är partipolitiskt obundna. Det kräver av var och en av oss att vi skapar dialog med alla partier och företräder handikapprörelsens politik när vi uttalar oss. Min uppfattning är att den insikten finns.

Hjälpmedel

Igår var jag inbjuden att tala på en av Hjälpmedelsinstitutets konferenser. För mig innebar det att jag fick fräscha upp mina kunskaper och ta del av det arbete som pågår inom området.

Jag slogs då igen av det orättvisa faktum att det fortfarande inte finns nationella regler inom området. Att villkoren och avgifterna kan variera så mellan kommunerna. I vissa landsting kan man få hjälpmedel, i ett annat landsting får hyra samma hjälpmedel för att i ett tredje landsting tvingas köpa hjälpmedlet i en ”vanlig” specialbutik på stan.

Inom inget annat område skulle man kunna gömma sig bakom det kommunala självstyret för att legitimera så uppbara orättvisor. Det är dags med en rättighetslag som säkerställer att människor får rätt till hjälpmedel utifrån sina behov. Det behövs ett nationellt regelverk som styr verksamheten.

Tillgänglighet som diskrimineringsgrund

I Lördags genomfördes en riksomfattande anmälningsaktion mot diskriminering. Det är marschen för tillgänglighet som årligen anordnar denna manifestation. Människor på ett stort antal orter inventerar och anmäler verksamheter som är diskriminerande mot människor med funktionsnedsättning. Anmälningarna lämnas bland annat till diskrimineringsombudsmannen. Tidigare aktioner har varje år resulterat i flera hundra anmälningar och visar att den lagstiftning som finns idag inte är heltäckande. Ett uppseendeväckande exempel redovisades i Uppsala Nya Tidning igår. En butik i centrala Uppsala som säljer hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning går inte att nå med rullstol. För många människor är också ett besök på restaurang, biograf eller andra mötesplatser en omöjlighet. Det räcker inte med goda ambitioner från lokal- eller rikspolitiker som uttalar sig varje år när manifestationen genomförs. Det krävs en lagändring.

Höstbudget, arbete och debatten om samverkan

Arbete åt alla

På tåget från Uppsala till Stockholm läser jag tidningar och pressklipp. I aftonbladet läser jag att statsråden återvänder till sina departemnet i veckan. Att de samlas på Harpsund på fredag för att bland annat diskutera höstens budget. I rådande lågkonjuntur både antar och hoppas jag att arbete åt alla ska stå först och högst på dagordningen.

I min hög av pressklipp från förra veckan finns en alldeles utmärkt artikel av Johanna Gustavsson, doktorand vid Örebro Universitet, Örjan Samuelsson, verksamhetschef stiftelsen Activa i Örebro län och Bert Danermark, professor vid Örebro universitet. I artikeln, som publicerades på debattsidan i Nerikes Allehanda den 9 augusti efterfrågar de ett adekvat stöd för att alla ska få arbete.

De skriver ”Att tro att en bättre konjuntur kommer att förändra läget för arbetslösa med en nedsatt arbetsförmåga är inte trovärdigt då statistiken talar annorlunda. Av Statistiska centralbyråns redovisning framgår att arbetskraftsdeltagandet bland personer med funktionsnedsättning under 2000-talet har minskat trots en period av stark tillväxt och ökad sysselsättning bland personer utan funktionsnedsättning.” slut citat. De menar att det krävs konkreta åtgärder för att fler personer med funtionsnedsättning och ohälsa ska få och behålla ett arbete, de lämnar också förslag på sådana åtgärder. Vi är många som förväntar oss att regeringens politik för arbete också skall omfatta människor med funktionsnedsättning och att det ska finnas konkreta åtgärder i höstens budget.

Samverkan eller sponsring

Andra pressklipp handlar om den samverkan som en rad patientförbund har med läkemedelsindustrin. Det är lätt att konstatera att all samverkan ska vara öppen och kunna granskas. Därför finns det också en rad överenskommelser mellan enskilda handikappförbund och läkemedelsindustrin liksom mellan Handikappförbundens samarbetsorgan och LIF, Läkemedelsindustriföreningens Service AB, med etiska regler och riktlinjer. Överenskommelserna innebär i stort att när det förekommer ett samarbete eller erfarenhetsutbyte så skall detta redovisas öppet. Alla ska lätt kunna hämta information om samarbetet. Därför finns också öppna databaser och redovisningar av all samverkan. 

Det är avgörande för handikappförbundens samarbetsorgan och medlemsförbunden att omvärlden och medlemmar har  förtroende för organisationen. Innebär då detta att förbunden inte skall samverka med andra och dela kostnader med andra för föredrag eller informationsmaterial. Ska patientföreningar inte längre bidra med sitt kunnande och sina erfarenheter till forskning och utveckling. Naturligtvis måste samverkan, kunskaps- och erfarenhetsutbyte kunna ske  och ibland också finansieras av en samverkanspartner. Det är då viktigt att samverkan sker så öppet som hittills och att den granskas av medlemmar, journalister, förbundsledningar och en bred allmänhet. Precis som skett under förra veckan. Vad jag hittills kunna läsa mig till har de medel som patientföreningarna erhållit från läkemedelsindustrin använts till projekt som utformats utifrån förbundens intresse av kunskapsspridning. För reumatikerförbundets del t ex om att utbilda gymnastikledare och ta fram skriftliga informationsmaterial.

Peter Götell, frilandsskribent, kommenterar debatten om samverkan och sponsring i en gästkrönika i Nerikes allehanda. Han skriver ”Oberoende, förtroende och trovärdighet avgör man inte själv. Det är i hög grad faktorer som avgörs av åskådarens uppfattning”. Därför är det viktigt med en fortsatt öppen redovisning av finansiering och innehåll i de samverkansprojket som pågår och av de som kommer att initieras.

Lika Villkor?

Åter efter en skön och avkopplande sommarledighet är det dags att väcka liv i min blogg. Min semester bröts av några intensiva dagar i Almedalen. Naturligtvis är Almedalen först och främst de politiska partiernas spelplats men jag tycker att handikapprörelsen lyckades väl med att synas och vara aktiv på en mängd seminarier. Ändå saknades frågor som tillgänglighet, rehabilitering och icke diskriminering i de flesta partiledares tal. Det innebär att vi behöver vara ännu mer aktiva under kommande verksamhetsår för att lyfta in dessa frågor på den politiska dagordningen. För oavsett om det är låg- eller högkonjunktur verkar frågor om livsvillkor för människor med en funktionsnedsättning hamna vid sidan om den politiska debatten. Detta trots att det handlar om mänskliga rättigheter och trots att det finns en politisk samsyn kring ett samhälle som bygger på icke diskriminering. Många av de frågor som vi i handikapprörelsen driver kräver politiska ställningstaganden i form av lagstiftning, förordningar, finansiering och andra politiska beslut.

Ett exempel är Pelle Kölheds kontakt med försäkringskassan för att få sin rullstol lagad. En rullstol som Pelle behöver för att kunna fortsätta att arbeta. Pelle har fyllt 65 år men tänker precis som många andra fortsätta att arbeta.Regeringen har också sagt i en regeringsförklaring att de som vill ska uppmuntras att arbeta vidare. Problemet är att den lagstadgade rätten till bidrag för arbetshjälpmedel upphör månaden före man fyller 65 år. Det innebär att det är en chimär att alla som vill ska kunna arbeta efter 65 år. För mängder av människor innebär den diskriminerande åldersgränsen i förordningen om arbetshjälpmedel att de tvingas lämna arbetslivet mot sin vilja och trots att de har mycket kvar att bidra med.

Socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrssom har i maj 2009 sagt att vi inte kan ha en lagstiftning som diskriminerar, det är bra men när kommer åtgärden ?

Tillgänglihetsmarschen

I lördags marscherade ca 500 människor från Humlegården till Sergels torg under parollen ”Ett tillgängligt samhälle”  med krav på en lagstiftning som gör otillgänglighet till en diskrimineringsgrund. Liknande marscher genomfördes på ett stort antal ställen i hela landet. På Sergels torg talade representanter för samtliga sju riksdagspartier och alla talade för att utvidga diskrimineringslagstiftningen. Med olika ord sade alla sig vilja verka för att otillgänglighet skall klassas som diskriminering och att de skulle arbeta för en lagstiftning.

Bra och tydliga besked som borde innebära att regeringen presenterar en lagstiftning under nästa riksdagsår. Tydliga besked som borde innebära att opositionen lägger en gemensam motion i frågan i höst för att säkra att frågan kommer upp till behandling i riksdagen under nästa riksdagsår.

För den insikt som partierna visade i sina tal, att vårt samhälle ska vara öppet för alla, måste följas av handling.  Vi är många som kommer att följa regerings- och riksdagsarbetet under hösten för att försäkra oss om att lördagens välvilliga tal följs av handling.

Det är sannerligen på tiden att den utestängande otillgängligheten kallas vid sitt rätta namn, diskriminering. Det är sannerligen på tiden att vi skapar ett samhälle som är öppet för alla. En utvidgad diskrimineringslagstiftning lär inte ensam förändra världen men den är en nödvändig del i arbetet för att kunna hävda dom mänskliga rättigheterna.

Vem har ansvaret ?

I gårdagens Agenda berättade Marlene Brännström hur hon fick frågor om sin syn på sexualitet när hon skulle delta i en arbetslivsinriktad rehabiliteringsutredning. Marlene arbetar idag som personlig assistent i Umeå och har MS.

Marlene har, liksom jag, svårt att förstå hur dessa integritetskränkande frågor om sexualitet har något med arbetslivet eller hennes rehabilitering att göra. När sedan försäkringskassans generaldirektör skall redovisa sin syn på rehabilteringsutredningen och frågorna så säger hon att försäkringskassan inte har något ansvar. Det är Umeå kommun som beställt utredningen som har ett ansvar eller också är det socialstyrelsen som är kvalitets säkrare/tillsynsmyndighet.

Ja, vem har ansvaret ?

Om nu inte försäkringskassan vill ta ett ansvar för det som hänt Marlene så borde de väl ta ansvar för kommande utredningar. De borde ta tillfället i akt och försäkra alla som i framtiden ska delta i en rehabiliteringsutredning att de ska slippa frågor kring sexualitet. De har ett ansvar att tydliggöra för upphandlade konsulter att de inte accepterar den typen av integritetskränkande frågor. Tar de inte det ansvaret måste lagstiftaren gripa in.

Partiledardebatten

Tillbringade söndagskvällen framför TVn och följde partiledardebatten. Visst avhandlades en rad viktiga frågor för oss alla men ingen lyfte fram de villkor som många av handikappförbundens medlemmar lever under. När skolan och utbildnings systemen diskuterades så nämndes inte elever med funtionsnedsättning, inte den fysiska tillgängligheten till lokaler eller svårigheten att få tillgång till hjälpmedel.

Personer med funktionsnedsättning har idag en lägre utbildningsnivå än befolkningen i övrigt. Det innebär också att det drabbas särskilt hårt när efterfrågan på arbetskraft minskar. Det berördes inte med ett ord när man diskuterade ungdomsarbetslösheten. Man talade om skoltrötta och man talade om yrkesutbildning men inte om hur vi ska kunna åstadkomma en skola som alla har tillgång till och där alla får en god utbildning. 

Ska man kunna lösa problemet den stora arbetslöshet som finns idag, och som enligt alla prognosmakare kommer att öka under det närmaste året, då måste man också diskutera hur människor med olika funktionsnedsättningar skall kunna ha en hög sysselsättningsgrad. Kvällens partiledardebatt bekräftade för mig att vi behöver öka vårt intressepolitiska påverkansarbete.  Ingenting förändras av sig själv.

Välkommen

 Ingrid Burman

När jag fick en förfrågan om jag kunde tänka mig att kandidera till ordförande posten i HSO bad jag först om betänketid. Jag beslöt att tacka ja till nomineringen eftersom jag brinner för folkrörelsearbete där målet är jämlikhet och mänskliga rättigheter.

Jag vet att handikapporganisationerna bildar en stark folkrörelse och att jag under mina år som ordförande i riksdagens socialutskott uppskattat kontakten med olika handikappförbund. Jag har också erfarenhet av att arbeta i centrala samarbetsorganisationer och hoppas kunna bidra med min erfarenhet från dessa.

Jag har ett relativt stort kontaktnät bland politiker, myndigheter och organisationer. Min ambition är att kunna bidra till att handikappfrågorna får ett större utrymme i samhällsdebatten och ett större genomslag på den politiska agendan.